|
Prestandamätningar Med en prestandamätning menas att anläggningens toppeffekt under kontrollerade omständigheter mäts upp. Till denna kategori av mätning kan även tillfogas behovet att kalibrera verkningsgraden hos växelriktare och att kalibrera de olika givare som är anslutna till mätinsamlingssystemet. Toppeffekten bör mätas då anläggningen tas i drift, men det kan av olika skäl finnas behov att göra detta med regelbundna intervall eller då frågor uppstår vid garantifall.
Mätningen består i att med en så kallad IV-upptagare bestämma relationen mellan ström och spänning för anläggningen eller den del av anläggningen som man väljer att mäta. Förutsättningarna är att man så nära det går ska befinna sig vid standardiserade förhållanden (Standard Test Conditions STC: 1000 W/m2, celltemperaturen 25, AM1,5 spektrum, vinkelrätt infall på solljuset). Mätningen bör därför endast utföras mitt på dagen någon gång från början av april till början av september för att det spektrala felet ska minimeras och så vinkelrätt infall som möjligt ska föreligga. De rekommendationer som ges av skrivningen i standarden SS-EN 60891 bör följas när man ska kompensera faktiska förhållanden till STC. Även följande standarder är tillämpbara i detta fall: SS-EN 60904-1, SS-EN 60904-2, SS-EN 60904-5, SS-EN 60904-6, SS-EN 60904-7. För att få ett rättvisande värde på anläggningens toppeffekt måste man rengöra modulerna innan mätningen.
I korthet kan SS-EN 60891 utföras genom att kompensera spänningen i varje uppmätt ström-spänningspar med +0,4% för varje grad över 25ºC som cellerna har. Strömmen kompenseras med 1000/(uppmätt solinstrålning) [W/m2]. Vid stora avvikelser från STC (+/- 30%) anger SS-EN 60891 en mer komplex kompensationsmetod som bara bör tillämpas på solceller av kristallint kisel.
Det är också möjligt att göra mätningen utan en speciell IV-upptagare om man litar på att växelriktaren håller anläggningen vid sin optimala spänning under drift. Då behöver endast ett ström-spänningspar registreras. Kompletteras detta med en mätning av kortslutningsströmmen och öppenspänningen ökas kvaliteten på kalibreringen.
Vid mättillfället används en pyranometer eller referenscell monterad i modulplanet för att fastställa solinstrålningen. Krav på referenscellen (eller referensmodulen) ges i SS-EN 60904-2 och SS-EN 60904-6. Celltemperaturen mäts med en ytgivare fastlimmad på en utvald moduls baksida. Dessa instrument är ofta redan anslutna till mätinsamlingssystemet. Celltemperaturen kan också fås från öppenspänningen genom en metod som beskrivs i SS-EN 60904-5.
Tillbaka till start av avsnittet "SKÖTSEL"
Felsökning av jordfel och avbrott i den utvändiga kretsen på DC-sidan
Inledning Det har visat sig lönsamt att innan en sträng kopplas till en växelriktare fastställa om jordfel eller avbrott i seriekopplingen föreligger. Om möjligt bör man kontrollera detta under installationens gång genom upprepade tester. På så sätt kan man undvika att behöva åtgärda denna typ av fel i efterhand då åtkomsten försvårats genom att t.ex. byggställningar har tagits ned eller att avtäckning av kabelrännor kräver specialkompetens.
Jordfel och avbrott kan även uppstå efter flera års drift.
Detektering och lokalisering av jordfel Rekommendationen är att solcellsanläggningar ska vara ojordade på likspänningssidan även om jordning av en strömförande pol är tillåten om isoleringen mellan lik- och växelströmssidan är tillräcklig. Anläggningen ska detektera för jordfel. Denna funktion är oftast inbyggd i växelriktaren. De flesta växelriktare stänger automatiskt av matningen till växelströmssidan vid jordfel. Vissa transformatorlösa växelriktare kan inte upprätthålla sin funktion vid jordfel och kan inte startas innan jordfelet är åtgärdat.
Ett jordfel kan ha karaktären av en linjär slutning till jord. Det kan också ha karaktären av en olinjär resistans med ett ström-spänningsförhållande som påminner om det hos en metalloxidvaristor. I det första fallet kan det vara tillräckligt att använda en handhållen multimeter, men i det andra fallet måste en isolationsmätare (megger) användas. Svårigheten är oftast att kunna lokalisera felet i de fall man endast har tillgång till strängens plus- och minuspol i elskåpet.
Om jordfelet är av den första typen, linjär slutning till jord, kan felet lokaliseras genom att mäta strängens öppenspänning (Uoc), spänningen mellan pluspolen och jord (U+) samt spänningen mellan jord och minuspolen (U-).
Exempel: Mätning görs på en sträng, med misstänkt jordfel, som består av 10 stycken likadana och jämnt belysta moduler. Mätningarna ger följande resultat: Uoc = 200V, U+ = 40V och U- = 160V. Av detta kan man dra slutsatsen att jordfelet befinner sig mellan den åttonde och nionde modulen om modul nummer ett räknas från strängens minuspol. Varje modul bidrar i exemplet med 20V till Uoc.
Om jordfelet är av den olinjära typen kan inte metoden för lokalisering ovan tillämpas eftersom jordfelet är högohmigt vid låga spänningar och U+ och U- inte kan definieras. Det man måste tänka på vid isolationsmätning i detta fall är att koppla ur alla ventilavledare (åskskydd) eftersom de kan ge missledande resultat och eventuellt skadas. (Följ isolationsmätarens anvisningar då spänningar upp till 1000 V ofta används!
Detektering och lokalisering av avbrott i strängens seriekoppling. På samma sätt som för jordfel bör man före driftsättning undersöka strömkontinuiteten i varje sträng. Det kan enkelt utföras genom att mäta strängens Uoc eller kortslutningsström (Isc). Man bör koppla en likströmsbrytare seriellt med mätinstrumentet för att undvika ljusbågar om mätning av Isc tillämpas. Rimligheten av värdena på Uoc eller Isc bedöms genom uppskattning av solinstrålningen och celltemperaturen vid testtillfället och jämförelser med databladet för den aktuella modultypen
Även om mätningen som beskrivs ovan visar på korrekt funktion kan i vissa fall funktionen endast fastställas genom mätning av strängens ström-spänningsförhållande (IV-kurvan) för alla spänningar. Det görs med speciella instrument (IV-upptagare) och anses inte vara ett standardförfarande. Liksspänningen under drift kan indikera ett problem om den ligger under förväntad spänning. Ett skäl till låg spänning kan vara att förbikopplingsdioden leder strömmen förbi en defekt, skuggad eller dåligt ansluten modul.
Felsökning av ett avbrott i kretsen kan vara komplicerat på anläggningar där kablar är förlagda i profilsystem och liknande byggkomponenter samtidigt som felet antas vara beläget på svåråtkomliga tak eller fasader
En metod som bygger på kapacitiv koppling till celler vid frekvenser runt 1 MHz har visat sig fungera för att lokalisera avbrott. Principen är att koppla en av strängens poler till en högfrekvent spänningskälla. Till en metallskiva med samma area som cellerna kopplas en detektor för den sända frekvensen. Metallskivan hålls mot glaset framför en cell och om strömkontinuitet finns så kan en ström med inställd frekvens registreras i kretsen. Genom att söka sig fram över anläggningens moduler kan platsen för avbrottet detekteras. Metoden är inte kommersiell.
Tillbaka till start av avsnittet "SKÖTSEL" |